random high thoughts

Se dem. Hör dem. Ingen människa är illegal. Och vet du inte vart du ska börja, börja med dig själv. Men låt inte hatet mot hur våra politiker sköter vårat land, drabba individerna på gatan. Låt inte nazisternas barn hamna i skottlinjen, låt inte våldsvänsters barn falla offer. Lär inte våra barn att det är okej att bruka våld, vilken sida du än hamnar på. Basera inte bara pengarna politikerna lägger på någonting på vart dem hamnar, kolla vart pengarna faktiskt kommer ifrån. Du är för ung för att bry dig om politik, men du är gammal nog att vara jordens framtid. Sluta titta på nuet och börja titta bakåt i historien. Kvinnan som gjorde det möjligt för mig att växa upp i Sveriges trygghet blev nästan ihjälbombad, hon är den enda överlevande från hela sin släkt. Om inte Sverige hade tagit emot henne som barn, hade hennes barn inte haft framgångsrika karriärer eller en trygg barndom att vila på. Inget kommer gratis, du måste kämpa. Men det finns två sidor av ett mynt, oavsett hur mycket ena sidan fått sig en omgång.

Jag är ett exempel på ett samhälle som inte fungerar. Men jag är också ett exempel på att vi måste våga hjälpa dem som behöver det, oavsett hudfärg. Sluta jämföra Ikea-morden med dådet i Trollhättan. Båda har lämnat spår i Sveriges historia, och ingen av oss går utan skuld. Politikernas rakvatten får aldrig, någonsin, täcka likstanken. Sluta använda sjukpensionärerna och pensionärerna som ursäkt till att rösta på SD, när du aldrig satt din fot hos dem och hellre lägger tiden på att hata på internet, istället för att engagera dig på riktigt för att de ska slippa dö med sönderstressad personal som skulle vilja så mycket mer än vad dem har tid.

---

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv längre, och det gör mig ledsen. Jag brukade alltid ha sån järnkoll. 12 år gammal och visste att jag skulle gå naturbruksgymnasium och bo på internat. Sedan dess har jag bara kört på med blicken på målet, med motgång efter motgång. Det spelar ingen roll hur bra det börjar, jag tappar alltid motivationen. Det är inte roligt längre. Samtidigt kan jag tänka mig att jobba med det. Allt är så förvirrande.

Jag saknar Sonny. Jag saknar husse. Nu är jag bara ensam, jag försöker hålla mig sysselsatt men jag lyckas inte. Det finns ingenting jag vill mer än att han ska komma tillbaka till mig, samtidigt har jag så svårt att minnas hur vårat liv var tillsammans. Ibland undrar jag om jag verkligen saknar honom eller om jag bara saknar att ha någon där. Kyssen vid vattnet, alla mysiga seriedagar, det känns så avlägset, som om det inte har hänt mig... Idag går mitt liv ut på att bli hög. När blev jag sån? Det har gått över en månad sedan jag började röka och jag röker i stort sett varenda dag nu. Ibland stannar jag upp och vill sluta, men den känslan stannar aldrig kvar hos mig. Igår kom jag till en insikt: jag vill ha ett hem, julpyntat med min egna familj boendes där, med hundarna som ligger och värmer sig. Jag vill ha ett HEM.

Samtidigt vill jag vara valp. Bara en jävla valp. Få släppa allting, bara bry mig om min herres vilja, ligga ihopkrupen i sängen och invänta order, bli tillsagd att gå och lägga mig, osv... Men jag känner mig samtidigt rädd för att be om det, rädd för att fästa mig för mycket, rädd för att återigen bli bränd och lämnad. Jag lovade ju mig själv att aldrig underkasta mig någon igen. Ändå vet jag inte när i helvete det inträffade, jag vet bara att jag älskar min plats som hans undergivna kåta slyna, och det äcklar mig.

---

Jag ser det på mig själv, på mina vänner. Hur vi sakta förändras till några helt andra personer. Jag ser simmiga blodsprängda ögon som flackar omkring. I händerna som skakar när vi passar jointen till varandra. 

---

Inatt tänker jag på alla undersköterskor och vårdpersonal i allmänhet, inte bara de på mormors sjukhusavdelning, utan alla eldsjälar som tar med sig jobbet och alla intryck hem igen, ni är de riktiga hjältarna. Tack för att ni tar hand om våra medmänniskor, trots att det inte märks på era löner! 

---

Det känns helt allvarligt som att jag dör inombords. Jag har missat så mycket. Idag är Göteborg mitt hem, idag gör jag ett aktivt val att bo kvar här, trots att mina studier är klara. Inte ens en skadad mor fick mig att vända hem och ta hand om gården... Det känns som att tjejen som levde för hästarna, som älskade att spendera tid i stallet, som aldrig tvekade på att jobba med djur, som längtade hem varenda ögonblick, är utbytt mot en typisk storstadstjej; killar, shopping, och festa.

Samtidigt, sjukt spännande att se vart jag hamnar. Om jag inte flyttar hem så flyttar jag iallafall långt härifrån.

Kommentera här: